Jenny spyr galla

Ibland så får jag sådana här dagar, då precis allting känns förjävligt och jag hatar allt och alla runtomkring mig.
Ibland så önskar jag att mitt franska ordförråd skulle innehålla en hel drös fula ord, så att jag kunde skälla ut dom som irriterar mig istället för att sakta brinna upp inombords av hat och frustration.

Idag var en sådan dag.

Jag hatade en arbetskamrat som släntrade in vid tiosnåret, för att börja med att gnälla på sin onda tand och på hur trött han var, i en vacker kombination med total apati. Bortsett från sitt messande på mobilen.

Fyfan, vad jag hatade honom då, då jag själv hade varit vaken i över 5 timmar, redan hade avverkat halva min arbetsdag och gjorde alla beställningar helt själv då dagens först rush kom.

Jag får också ont i ryggen ibland, men han ska alltid vara värst.

Jag hatade min manager, kanske inte personligen, utan för allt jävla tjat om arbetstiderna. Då jag kommer till jobbet, så stämplar jag in, även fast det är 10 minuter innan jag enligt schemat ska börja. För vem bryr sig egentligen?

Fransoser bryr sig jävligt mycket om det. Jag har tappat räkningen på alla dessa papper jag har fått skriva under för att bekräfta ändring av arbetstider och korrektioner av in- och utstämplingar.

Så hädanefter ska jag inte stämpla in en endaste sekund innan min arbetstid börjar, och jag ska försöka att i största möjliga mån inte stämpla ut en endaste minut efter att min arbetsdag har slutat.

Man måste ju tamejfan bo vid den där stämplingsmaskinen för att allting ska funka enligt deras regler.

Efterblivna byråkratiland..

Jag minns inte när det senast regnade i Paris, inte en enda gång under den här våren iaf. Jag längtar efter regn, en storstad behöver regn för att luften inte ska kännas så tjock och kvävande.

Sen hjälper det ju inte att man är från Sverige, hos oss regnar det ju i princip konstant i jämförelse, så man blir ju som van vid att ständigt vara dyngsur och lukta regnvatten.

Idag då jag hade slutat, och jag gick ut på gatan, så hatade jag vädret litegrann också, för det syntes att det hade regnat på förmiddagen och precis slutat. Men en snabb regnskur mellan metron och hyreshuset vägde upp lite.

Det är sådana här dagar då jag inte fattar vad fan jag håller på med, vad gör jag här egentligen? Jag har ju redan bevisat för mig själv att Paris och dess invånare inte är något för mig, jag blir bara så less och trött på allting hela tiden.
Det är sådana här dagar, då jag bara känner för att ta allt mitt pick och pack, sticka till Charles de Gaulle-flygplatsen och ta första flyg ut ifrån landet, spelar ingen roll om det går till NordKorea eller Kuba, I'm on!

Bara att få lägga mig och sova i en flygstol och vakna upp någon helt annanstans och slippa dessa parisare är guld värt sådana här dagar.


Det är sådana här dagar, som jag gladeligen skulle vilja träffa en person, som fortfarande ser sådär drömsk ut och suckar längtande då man bara nämner Paris. Som alltid utbrister: Ååh, Pariis...För att sedan glida bort i sina egna vanföreställningar om denna romantiska stad.

Då skulle jag örfila den personen tillbaks till verkligheten och fråga vad som är så jävla speciellt med den här staden, varför vill du så gärna hit?
Finns ju ingenting här som du inte hittar i någon annan storstad; uteliggare, skräp, avgaser, prostituerade, skyhöga priser och arroganta jävla invånare som anser sig bättre än en själv, för att man inte är född i denna välsignade stad.

Det är sådana här dagar, som jag saknar mina vänner mest. Att bara få komma hem och träffa någon som man kan få avlasta lite skit på, någon som drar med en till gymmet så att jag kan få svettas ut all ilska, och som man sedan delar en öl och en bra historia med, så att man inom ett par timmar helt har glömt bort dessa gnällande, tjatande veklingar som man måste utstå vareviga dag.

Men istället så ska jag ut och gå, låta allt virrvarr i min hjärna få utlopp till tonerna av rockabilly och rinna av mig med hjälp av regndropparna. Det är väl det bästa jag får för tillfället.