Hemma igen

Ja, nu har jag varit hemma i Hudik i 3 dagar. Bloggen får ligga nere ett litet tag till, då detta mest är ett mellanläge nu, jag har precis avslutat min Parisvistelse, och på måndag åker jag till Rättvik för att spendera en hel vecka där med att grilla, dricka avslagen öl, gå runt i mina snygga sommarklänningar(om vädret tillåter, peppar peppar!) och se på vackra, vackra veteranbilar.

Classic Car Week måste vara året bästa vecka, utan tvekan.

Efter det så ska jag börja planeringen med att åka till London, som det ser ut att bli nu. Jag är ju inte helt hundra än, eftersom jag kommer att börja skicka mitt CV till olika jobb över hela Storbritannien med omnejd.

Vi får se helt enkelt. Jag gör en favorit i repris, det var ju exakt såhär jag gjorde för ett år sedan också, enda skillnaden är att jag antagligen inte kommer att stanna kvar i Sverige tills jag faktiskt funnit ett jobb, utan jag kommer nog att åka om ca två veckor oavsett vad.

Men tills dess, så kommer jag att njuta av min ledighet här hemma, knäppa gôrmycket kort nästa vecka och försöka att visa att jag lever lite då och då.

Tills dess det händer någonting intressant, todeloo så länge.

Mitt Paris - En sammanfattning

Ja, det är precis vad detta är, en grov sammanfattning av min vistelse här i Paris. Mest saker som jag har kommit på under tiden jag suttit och skrivit, därav så handlar det mest om jobbet och hur jag sett på parisarna från gatunivå. Jag skulle kunna berätta mer om min psykiskt labile hyresvärd, om hur jag har virrat bort mig totalt i staden klockan 2 på natten och fick dela taxi med en främling och hur det faktiskt gick till den dagen jag var hemlös och hur min nuvarande hyresvärds son verkade bli kär i mig vid första ögonkastet. Som har lett till en del knepiga situationer...

Men nej, jag gör inte detta nu, eftersom jag är av lat natur och inte orkar gå igenom precis allt som jag gör och går igenom. Men om nu någon har önskemål på att få höra om någon speciell historia, så är det ju bara att hojta till så ska jag väl kunna offra mig.

• Mitt språkkunnande har blivit bättre och bredare än förr, min franska är så mycket bättre och mer flytande än vad den var för bara ett år sedan, många fransoser tycker att jag pratar och förstår franska väldigt bra för att ha läst såpass kort tid, och att jag tydligen har en vacker accent som jag fortfarande försöker att träna bort.

• Jag har lärt mig en del spanska, men inom jobbet, jag förstår numera också tyska och italienska litegrann, om det har med jobbet att göra.

• Jag har upplevt både bra och dåliga flatmates, jag har lärt mig att söka efter boende och blivit en bättre människokännare än vad jag var innan, även prövat på att vara hemlös i ett par timmar.

• Jag har blivit bättre på att säga nej, men det är mest till förslag från män. Dom är många som har frågat ut mig, bett om mitt nummer, velat träffas och lära känna mig, och jag har lärt mig att ett nej inte kommer att döda dom. Och att jag är en eftertraktad tjej.

• Jag gillade att vara mina arbetskamraters "go to-girl", om dom hade några funderingar inom jobbet, var osäker på någonting eller inte kunde en sak, så kom dom till mig och frågade eller bad mig att göra eller visa dom hur man gör. Caféts ansvariga brukade ha som personlig utmaning varje dag att försöka hitta mina fel och brister, än så länge har hon bara funnit 2 tillfällen, på 6 månader, och den ena av dom var för att vi nyligen hade ändrat en tidsrestriktion på en vara som jag inte visste av än.
  

Då jag slutade så ansåg mina chefer att jag var den bästa baristan som hade jobbat där.

• Innan jag kom ner till Paris, så kunde jag ingenting om jobbet barista. Jag hade aldrig gjort någonting liknande innan men mina arbetsgivare hade förtroende för mig innan dom ens hade träffat mig, och det märks på dom alla att dom inte har ångrat en enda dag att dom anställde mig. Jag har upptäckt att jag gillar jobbet i stort, det är socialt och roligt och man får experimentera mycket och lära sig en hel massa varje dag bara man vill det, jag har själv fått komponera ihop en handfull kaffedrinkar och lösningar som inte funnits innan, bara för att kunna ge kunden det den vill ha och göra denne nöjd.

• Det har ju gått såpass långt, att min chef inte ville att jag skulle sluta, alla managers - och speciellt caféts nuvarande ansvarige och den nya som hon tränar in för tillfället - har kommit till mig och sagt att dom alla tycker att det är synd att jag ska sluta, att ingen av dom egentligen hade velat det.
  

• Allt detta som jag har varit med om dom senaste månaderna, både privat och yrkesmässigt, har gett mig såpass mycket självförtroende, att jag är beredd att åka till ytterligare ett nytt land och en ny storstad som jag aldrig satt mig fot i, med ett bagage och börja om på nytt, med att söka boende och jobb där. Jag har klarat av den här cirkusen här, i ett land där dom knappt pratar något annat språk än franska och jag som knappt kunde någon franska eller någonting annat för den delen innan jag kom hit, och jag har ju överlevt och kommit ut starkare av det. Jag kommer att klara av det där borta också, speciellt med en god yrkesrecension och 3 flytande språk i ryggen.

• Fransosers klädstil skiljer sig ganska mycket från dom svenska, som hur man bär upp ett par byxor exempelvis. Killar i Paris, och kanske Frankrike i stort eftersom jag inte såg det i Montpellier eller i någon annan fransk stad som jag besökt, bär byxorna så som man ska göra. Alltså, inget gällivarehäng och kalsongblottande så långt ögat når!
  

Visst, någon kalsongkant ser man till då och då, men inte alls i samma klass som i Sverige.

• Fransoser är generellt sett väldigt artiga och väluppfostrade, dom säger alltid hej, är Ni snäll, tack så mycket och så vidare, alla olika sorters artighetsfraser använder dom flitigt och hjärtligt. I början så tyckte jag att en del fransoser använde en snäsig ton, och lät väldigt elaka ibland, men nu har jag lärt mig att det är en vanlig ton hos vissa människor, och att dom ändock är artiga och bemöter en på ett trevligt sätt.

Inte som amerikaner, som är en hoper ouppfostrade dryga idioter då dom är på semester. Dom amerikaner som har tilltalat mig på ett vänligt sätt då jag jobbat går att räkna på en hand.

• Jag har egentligen mycket gott att säga om fransoser i stort, men jag gillar att klaga också, men jag kan säga som så, att dom personer som jag har gillat minst under min totala vistelse i Frankrike, är turisterna. Näst efter det kommer nog utlänningar som har flyttat till Frankrike och senare infödda Parisare. Dom personer som jag har haft lättast att göra med, är generellt sett personer som är uppfödda i en annan fransk stad, gärna mindre, och som har flyttat till Paris, dom är ypperligt trevliga, hjälpsamma och snälla.
  

Men självfallet så finns det undantag, som en del jag känner från andra länder som numera bor i Paris, ett par infödda stadsbor och även många turister har varit väldigt lätta att umgås med på trevlig fot.

• Eftersom jag som bekant är blond för tillfället, och väldigt ljushyad, så väcker jag ganska stor uppmärksamhet på gatan här i Paris. Varje dag så är det män som ropar efter mig, fäller kommentarer alldeles precis då dom passerar mig och som även stoppar mig på gatan, allt på grund av mitt utseende som är en stor kontrast mot för dom inföddas. Jag har lärt mig att lättare ignorera dom, och undviker iögonfallande klädsel i den mån att jag inte känner mig hämmad pga dom.
  

Men jag har även upptäckt, att det inte spelar någon som helst roll hur mycket kläder jag har på mig, hur lite dessa kläder matchar varandra, om jag har ovårdat, fett hår och ett ansikte som har sett sju svåra år enligt spegelbilden, så får jag ändå långa blickar, kommentarer och killar som ropar efter mig på gatan....

• Rent utseendemässigt så är franska män och killar inte några skönheter, tyvärr. Men dom har desto mer självförtroende och dom flörtar öppet och ohämmat. Fransyskor däremot, är väldigt vackra, men har noll modekoll. Tjejerna kan inte klä sig bra, och dessutom är användandet av peruker vanligt, vilket ibland på en del tjejer ser helt bizarrt ut. Det här ska ju vara the Modestad, varför syns det inte på dess invånare?
  

• En sak som jag kommer att sakna med fransoser, är deras öppenhet. Är det någonting som dom vill säga, så säger dom det, är det någonting som dom tycker och tänker och har en åsikt om, så vädrar dom den för alla. Det är en ganska stor kontrast mot svenskar, då vi är väldigt inåtvända och inte gärna vill väcka anstöt eller verka för känslosamma. Caféts ansvarige exempelvis, hon vill inte alls att jag ska sluta och hon uppskattar mitt arbete mycket, och visar det därefter med att högt och tydligt klaga över att jag ska sluta, och försvinna för gott.
  

Fransoser är även öppna med kroppsspråk också, kramas och pussas ofta och tar gärna på varandra, även fast man inte känner varandra alls så är det helt naturligt för dom att ta i varandra, om man exempelvis råkar gå in i någon, så ber dom om ursäkt och enligt svenska mått mätt, smeker varandra på armarna, för att det kommer så naturligt för dom att ta i personen samtidigt som dom ber om ursäkt för deras klumpighet.


Men ja, i stort så kan jag säga, att jag har lärt så så ofantligt mycket, växt och mognat och blivit en helt ny människa efter dessa månader i Paris.
Jag har fått uppleva så mycket nytt, prövat på så många olika saker och träffat en hel massa människor från alla världens hörn.
Jag har fått blodad tand, det här vill jag göra igen och det snart! Jag vill uppleva fler städer, träffa fler människor och lära mig nya saker och nya yrken och nya språk.

Det här är helt klart det absolut bästa och lärorikaste jag har gjort i mitt liv hittills.

Idag såg jag en japanska med en Kappahl-kasse på jobbet.

Snälla, är det någon som vet, finns Kappahl i Paris, eller var det möjligtvis en svenska jag såg?

Men hejsan!

Ja, som ni kan se så har jag ändrat lite här, upptäckte igår att den bakgrund som jag använde förr hade blivit raderad, så var tvungen att hitta någonting nytt.
Så igår kväll satt jag mest och dona med det på bloggen, plus så fyllde jag på min lista över saker som jag har lärt mig, upptäckt, gillar och inte gillar med min vistelse i Paris. Den kommer jag nog att släppa på onsdag tror jag, i det skick som den är nu.
Jag orkar nog inte skriva om det i något bättre format, nu har jag skrivit det i punktform och huller om buller allt eftersom jag har kommit på nya saker som jag velat dela med mig av, så det får bli på det sättet tror jag.

Det har ju inte blivit så många andra inlägg nu dom senaste veckorna, mest för att jag inte gör så mycket att skriva om. Jag jobbar, äter och sover, ibland så åker jag ner på stan eller går till parken om det är bra väder, jag försöker att på något vis ta vara på min sista tid i Paris, men det känns som att jag redan har sett och gjort det jag har velat.
Visst, det finns en hel massa saker som jag inte har gjort än, som man nog skulle kunnat gjort, som att åka upp i Eiffeltornet, men det är någonting som jag inte har känt att det direkt har lockat mig. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i dom här typiska turistattraktionerna och så, jag gillar inte att shoppa typiska souvenirgrejer heller utan föredrar att uppleva Paris i det här fallet, på parisarnas vis. Och shoppa som jag annars gör, bara saker och kläder jag behöver eller vill ha.

Jag har varit på museum, akvarier och sett nästintill hela Paris från gatunivå, utan turistguider eller bussturer med andra utlänningar, och jag har varit nöjd med det. Det enda ändå som jag inte riktigt har upplevt, är Paris uteliv. Jag har varit på en del krogar och pubar, men inga nattklubbar vid Champs-Elysées, då jag haft det arbetsschema som jag nu har haft, och inte direkt gillar att festa ute i nån trång svettig lokal där en öl kostar 80 spänn, så har det aldrig blivit av helt enkelt.

Men om jag nu någonsin återvänder till Paris, kanske som turist med ett par vänner, så ska jag väl kunna försöka mig på det också.

Nu ska jag snart åka till jobbet, och göra mitt allra sista arbetspass. Det kommer nog att bli lite vemodigt ändå tror jag, inte från min sida då, utan från mina kolleger och min chefs sida, då ingen av dom ville att jag någonsin skulle lämna dom.
Så idag ska jag även prata med dom om att få lite jobbreferenser, och prata med dom på lönekontoret om dom har min sista lönecheck klar tills imorgon bitti, eller om dom nu kanske skulle kunna överföra min sista lön till mitt svenska konto, dom har ju gått och blivit lite moderna nu dom senaste månaderna och satt in mina kollegers lön direkt på deras konton, så kanske kan jag be dom att göra desamma med min, nu för sista gången.
Jag ska ju till min franska bank imorgon, och stänga mitt konto hos dom, dom ansåg att det var enklast och bäst för mig, då jag nu ska flytta utomlands enligt dom, och inte vet när jag kommer att återvända till Frankrike. Och om jag nu kommer tillbaks och behöver ett konto här igen, så behöver jag bara gå tillbaks till banken som jag har nu, och "återöppna" det, så att säga. På det sättet så slipper jag betala alla avgifter och skicka in alla mina nya boendeuppgifter och krångla med allt sånt.

Så ja, vi får hoppas att allting kommer att flyta på bra, speciellt imorgon, då jag kommer att åka till flygplatsen på onsdagmorgon och inte har någon som helst tid att göra någonting annat än att packa och resa då.

Mmm...

För tillfället består min diet av iste med persikosmak.

Det är gott, och allt jag behöver för att klara dagen.

Ja.

Nu så blev det av

Nu så har jag äntligen tagit tummen ur och beställt biljetterna hem, jag har suttit och dragit mig i en veckas tid eftersom jag inte varit säker på exakt vilken dag som jag ska åka hem, och därav så har priserna höjs, och avgångar försvunnit eller blivit sämre med byten och senare ankomst. Så jag har vart lite dum ja, men nu så är biljetterna bokade, hela vägen fram. Nu får vi bara hoppas på att flyget är i tid och att jag får mitt bagage snabbt, för jag har bara drygt 30 minuter på mig innan tåget går från arlanda...

Vidare så har jag upptäckt att Paris nästintill har invaderats av svenskar. Igår kväll t ex, så mötte jag två svenska tjejer alldeles utanför mitt hus då jag var på väg mot affären, väl där så stötte jag på ytterligare två tjejer. Idag på jobbet har jag haft minst 4 kunder vid olika tillfällen som vart svenskar, säkert fler också, då dom här hörde jag hade en väldigt stark svensk accent då dom pratade engelska/franska.
På metron också hör man svenska oftare nu än förr...

Annars så sitter jag och luskar på ett slags avslutningsinlägg här, nu då det är knappt två veckor kvar tills jag kommer lämna Paris - och Frankrike - för den här gången. Jag tänkte i samma banor då jag skulle åka hem ifrån Montpellier också för ett år sedan, men då tänkte jag mest dra en sammanfattning och länka till olika inlägg och så, men jag hade aldrig tiden eller orken till det, så det blev aldrig av. Men nu så känner jag att situationen är helt annorlunda, jag har blivit en helt annan människa efter dom här 9 månaderna i Paris, så jag behöver som göra ett slags avslut här också.

Det finns så mycket småsaker, som jag annars aldrig nämner i bloggen, som jag vill dela med mig av, mina erfarenheter, nya "talanger", nya sidor och personlighetsdrag som har växt fram hos mig och lite smått om allting som jag har gått igenom, för under dom här månaderna så har jag upplevt så mycket nytt, och nyttigt, som jag aldrig hade haft en chans att uppleva och lära mig av om jag hade stannat hemma i det trygga och tjänat pengar så att säga.

Det behöver vädras, så jag ska verkligen sätta mig ner och ta mig tid, och det här vill jag helst göra för mig själv, så att jag i framtiden kan gå tillbaks och se tillbaka på min tid i Paris och påminna mig själv om vem jag var innan, och vem jag åkte hem som.

Om morgonens ämne vid frukostbordet

Imorse så började jag 8, så därför klev jag upp 6 för att äta frukost och så, samma tid som min hyresvärd alltid kliver upp och äter frukost, alltså blev vi i köket samtidigt idag.

Hon har alltid sin mobil med sig, ja överallt har hon den med sig, och lyssnar på radio, även imorse.
Hon lyssnar på något franskt morgonprogram som jag inte förstår så värst mycket utav men min hyresvärd är inte direkt känd för att kunna hålla tyst så jag fick allting som dom pratade om kommenterat och översatt och därefter hennes åsikt om det hela. Och hon har alltid en åsikt, oavsett vad dom snackar om.

Jag föredrar helst att äta mig frukost under tystnad, läsandes någonting, men jag tycker att det är lite ohyfsat faktiskt då man är två vid bordet, så jag lät henne hålla på och hummade till svar lite här och där, som för att visa att jag fortfarande hängde med.

Men ja, det största ämnet imorse som dom pratade om, var att ytterligare ett land skulle godkänna homoäktenskap.

Jag, som svensk och nästintill ateist, bryr mig inte så värst mycket om just den här frågan. Jag tycker rent generellt att om man älskar varandra och verkligen vill gifta sig i kyrkan, så ska man väl få göra det, oavsett om man är av samma kön.

Jag är lite lagd åt det hållet ser ni, att jag anser att alla dessa lagar och regler och sånt som vi har, är ganska onödiga egentligen, men det ska vi inte gå närmare in på. Javisst, det finns många regler som är bra och en hel drös lagar som jag anser är oumbärliga i ett fungerande samhälle där säkerligen 70% av befolkningen är rena idioter som inte kan se eller förstå rätt och fel och hur fan man ska bete sig bland folk. Men som sagt, ett helt annat ämne som jag inte ska gå in på nu.

Nu var det om homoäktenskap som ska bli lagligt i ännu ett land i Europa.

Min hyresvärd är djupt troende katolik, hon ber både före och efter hon äter, hon tackar Gud för både det ena och det andra och anser att Gud är allsmäktig osv i all oändlighet. Hon är nog den mest troende personen som jag har träffat i mitt liv.

Och hon har ju åsikter därav också.

Det lustiga är, att jag inte är helt hundra på ifall hon var helt allvarlig om en sak, eller om hon var ironisk, jag kan inte språkets undertoner helt och fullt än, och dom använder ju inte samma slags tonläge som vi t ex gör för att visa att vi ironiserar någonting. Men det hon sa var, att det här med homoäktenskap går helt emot det som står i Bibeln om äktenskap, ett äktenskap är mellan en man och en kvinna och ska fortsätta att vara det. Jag har inte läst bibeln bortsett från kapitlet om den första syndafloden och där nämner dom inte äktenskapet så mycket.

Jag sa iaf till henne, att ett äktenskap hos oss, i Sverige, är ju i första hand mellan två personer som älskar varandra och som vill vara gifta med varandra.

Då drog hon upp denna uttjatade jämförelse, som jag personligen anser inte har ett skit med saken att göra, men katoliker är ju som dom är så självklart kom det ju;

"Att tillåta giftermål mellan två människor av samma kön, är samma sak som att tillåta ett giftermål mellan en människa och en hund. Och att man därav, bara för att man älskar sin hund, så ska man kunna gifta sig med den."

Jag avskyr den jämförelsen, vad fan har det med dagens moderna äktenskap att göra egentligen? Ska två personer som älskar varandra och som vill leva med varandra, inte få gifta sig, bara för att man är av samma kön och därav på samma nivå som ett husdjur? Det finns kärlek och det finns kärlek, jag älskar min bror, men inte på samma sätt som jag älskade min sambo, det är en jävla stor skillnad men jag skulle kunna dö för dom båda två.

Men inte vill jag gifta mig med min bror för det.

Så, enligt min hyresvärd, så har inte äktenskapet - enligt bibeln - någonting med kärlek att göra alltså, utan det är ett godkännande eller vad jag nu ska kalla det, mellan en man och en kvinna inför gud så att dom kan börja skaffa ungar. Eller nåt. Visserligen så har jag hört att Jesus var gay också så det blir ju bara dubbelmoral av det hela ändå.

Men senare, då vi spann vidare på detta ämne, så nämnde jag att äktenskap inte bara har med detta godkännande från gud att göra, utan att det även ger bättre fördelar ur laglig synvinkel. Nu är inte jag så insatt i lagarna inom detta ämne, jag har för mig t ex att sambos som lever under äktenskapliga former under samma tak har samma rättigheter och skyldigheter som om dom hade varit gifta på pappret.
Men allt är nog inte detsamma, som ifall exempelvis en partner dör, och har barn från ett tidigare förhållande så får dom automatiskt rätt före den förolyckades nuvarande partner, såvida personen inte har skrivit ett testamente om hur denne vill ha det efter sin död angående sina tillhörigheter.
Detta beror ju på, att den förolyckades barn är det ju blodsband emellan, likaså om det inte finns några barn, så får dennes föräldrar, mor- och farföräldrar, kusiner, farbröder och så vidare s.k förtur på dennes tillhörigheter, om den inte var gift med sin nuvarande partner. Visserligen så vet jag inte ifall dom har ändrat på detta nu, men då jag pluggade lite juridik, så var det sådär på ett ungefär som det stod i lagen då.

Men, det var ju inte detta vi skulle snacka om, utan om min hyresvärds åsikter ja.

Ja, iaf så höll hon ju med mig i den frågan, men hon är ju fortfarande katolik, så gud går före lagen...
Sen snackade hon om det här med förlovning, att hon tyckte att det också var ett humbug, att det finns jättemånga som lever tillsammans och förlovar sig, men som aldrig gifter sig. Hon har en kusin som är förlovad men som inte har några planer på att gifta sig med sin sambo, och hon tycker ju inte om det.

För har man väl förlovat sig, så måste man ju löpa linan ut. Engagera sig fullt ut, var hennes ungefärliga ståndpunkt.

Jag tycker ju att det är lite taskigt, att inte ge homosexuella samma möjlighet att engagera sig fullt ut i sina kärleksförhållanden, men det tänkte nog inte hon på.

Vi är väl mer van vid att folk förlovar sig, och aldrig gifter sig hemmavid, för många så är ju det det sista steget i deras förhållande, den ultimata kärleksförklaringen. Och det beror väl på att eftersom vi inte är så religiösa av oss, så räcker en förlovning, det behövs ingen extra ring för att bevisa att det blivit accepterat av gud också.

Dom är väl mest katoliker härnere, det har jag märkt av i det vardagliga livet också, om t ex en kille bjuder ut mig, eller börjar flirta med mig, och jag tackar nej, så är deras första fråga ifall jag redan är gift. Inget pojkvän, sambo, partner, utan rätt och slätt: Är du gift?
Så för dom är det ju mer vanligt att om man älskar och lever med varandra, så ska man gifta sig, punkt.

Min ståndpunkt i det hela orkar jag inte gå in på nu, det enda jag tänker säga är att jag anser att min hyresvärd har helt fel i den här frågan, och att det inte är rätt att förvägra två personer från att ingå äktenskap för att dom älskar varandra, eftersom en del anser att dom har lika lågt värde som ett djur vi måste ha kopplat och rasta utomhus.

Nämen!

Satt just och läste AB på internetet här då, och längst ner på sidan så ser jag ju dagens namn, och gissa vem som har namnsdag idag?

Lille kisen som jag är faster åt, grattis grattis på namnsdagen.

Det blir ett sms till broder på det här, så att dom där hemma vet att jag faktiskt hänger med litegrann, och bryr mig om saker som händer hemmavid, även fast det inte märks så ofta.

Oh, the luck

Vet ni vad? I måndags så var det exakt två veckor kvar innan jag slutar jobba, om två veckor idag så håller jag på att packa för fullt inför min hemresa, jag kommer antagligen att stå och vela och oroa mig skitnödig över alla jävla kläder som jag har och vill ha med mig hem. För alla dessa saker måste helt enkelt väga mer än dom 28 kg som jag får ta med mig på flyget.

Vill ni veta en annan sak? Om två veckor igår så kommer jag att lämna tillbaka alla mina arbetskläder, nyckel till mitt skåp och hämta ut min sista lön, och vet ni vad som hände i måndags kväll då jag gjorde det sista finliret på jobbet innan stängning?

Jag hade sönder sulan på min ena arbetssko. 2 veckor innan jag ska sluta, så har jag sönder dessa säkerligen svindyra arbetsskor.

Inte nog med att dom stinker apa, eftersom jag inte vågar tvätta dom i maskin som jag annars gör med mina privata skor då dom börjar lukta, utan nu är dom trasiga också!

Starkt jobbat P-G.

Eftersom jag är ledig idag, så klev jag upp för typ en kvart sen. Det första jag gjorde var att kolla min mail och fann detta i min inkorg.

Så idag har jag spenderat 500kr innan frukost för att försöka stoppa detta djurplågeri.

Dagens hatinlägg

Idag på jobbet så blev jag kallad för dum av en amerikan, pga en sak som inte var mitt fel eller som jag ens kunde ha gjort någonting åt.

Det var tur då att caféets ansvarige kom och undsatte mig, eller han snarare för ja, om jag hade fått säga vad jag tyckte om hans illa valda uttalande så hade jag garanterat fått sparken om jag inte redan hade sagt upp mig.

Jävla amerikaner. Jag hatar dom rent ut sagt.

En gång i tiden så hade jag en önskan att åka över till den stora staden USA eftersom det verkade ganska schysst där. Den drömmen har jag kastat i soporna vid det här laget ska ni veta, för det finns ingen människogrupp som jag gillar mindre, än just amerikaner.

Dom är ovårdade, ohyfsade, ouppfostrade och har noll respekt för människor som jobbar inom serviceyrken. Och dessutom räknar dom med att få allting inom en minut, dom hatar att stå i kö och räknar med att allting som dom har hemma, ska även resten av världen ha. Dessutom har få orken att ens försöka lära sig något annat språk än amerikanska.

Visst, jag kan förstå en viss mån av allt detta, dom är på semester i Europa men hallå, beter dom sig verkligen sådär hemma också? Vill dom själva bli bemött på samma sätt? Jag tror nämligen inte det.

Så därför blir jag förbannad, men på arbetstid så har jag inte rätten att bli det, för då ger jag min arbetsgivare ett dåligt rykte. Så därför håller jag käften och ler.

Jag hoppas att det kommer att bli bättre dit jag ska härnäst, för jag orkar faktiskt inte med alla dessa jävla översittarfasoner från utlänningar.

Nu, ståuppkomedi av ett geni så jag kommer på rätt spår igen.

I Paris igen

Försöker att återanpassa min till min franska vardag, det går rätt så bra hittills.
Jag trodde t ex att jag helt plötsligt skulle ha glömt bort all franska och stå där som ett utländskt fån och inte kunna uttala orden rätt igen, men det fungerade helt smärtfritt.

På jobbet gick det fint också, mina två första pass iaf, men ja, jag har ju aldrig haft som semester förr så antagligen kommer man tillbaks till rutinerna ganska fort efter några veckors ledighet.

Det jobbigaste som jag har märkt, det är inte direkt saknaden efter min familj eller mina vänner, att jag inte längre kan träffa och umgås med dom. Jag kan ju fortfarande ringa och prata med dom, chatta över internet och så, utan det jag tycker känns tungt, eller ja kanske inte direkt tungt men det jobbigaste ur min relativt lätta vardag, det är att ständigt bli påmind om Sverige av alla smågrejer som jag har tagit med mig.

Som en kvällstidning jag tog på flyget, och ett pysselhäfte från tåget som jag fortfarande har kvar. Och ett halvt paket bragokakor, ett äpple och en banan och påsen dom låg i, allt påminner mig om Sverige och varje gång jag ser eller tar i något av detta, så tänker jag på det. Att det här är "svenskt".

Ibland så känner jag en stark önskan att ringa mamma, men jag har ingenting speciellt att säga, så jag drar mig en stund till.

Men ja, jag vet inte jag, egentligen så brukar jag inte vara den som har hemlängtan, det var värre förr, då man åkte ifrån pojkvän, men nu så är det inte så jobbigt.
Och jag kommer antagligen inte ens hinna blinka innan jag åker hem igen, bara 3 veckor till och sen åker jag hemåt igen.

Eller ja, åker ju till Rättvik först och främst, till Classic Car Week, men ska försöka få några dagar hemmavid också innan jag åker vidare mot Storbritannien.

Det är varmt och kvavt härnere, går knappt att andas normalt på jobbet, det verkar ju inte finnas någon slags cirkulation på luften där må jag säga, herregud.

Men det ska väl gå det här också.