Upprättelse!

Ja, det är antagligen världens minsta, men det är iaf någonting, och det betyder mycket för mig just nu=)

Det är alltså som så, som jag redan skrivit om förr, att en kille på jobbet har varit ganska jobbig på mig till och från, han skäller ut mig för småsaker och pratar med mig - och även om mig med andra - som om jag vore efterbliven.
Han är en person som inte gillar utlänningar, och som därför aldrig står i kassan om han slipper, vilket är ofta, och jag antar att det nog är där skon klämmer med mig också, jag är en utlänning som inte kan franska flytande, alltså är jag inte värd mer än skiten han har under arbetsskorna.

Varför tar man jobb på ett café under McDo, i Louvrenmuséet, om man hatar utlänningar, egentligen? Han borde ju ha insett vad han gav sig in på tycker man...

Men idag, så frågade en av managerna mig, om han var taskig mot mig, om jag ansåg att han behandlade mig annorlunda mot för dom andra och sånt. Ja, ibland så gör han ju det, svarade jag. Då fick managern en blick, och ett leende, som sa att hon redan visste allting, och att få höra det från mig personligen, visserligen lite väl tillbakadraget, men jag förnekade det ju inte, bara bekräftade allting som hon hade hört från andra.
Visst, jag hade väl kunnat sagt sanningen på en gång där och då, men hallå, kommer man från Landet Lagom så är man ju inte den som är den att klaga liksom.

Men ja, en annan manager var ju där precis då, och hörde allting, han är den som mest hjälper till i cafét, han är ju nästan lika mycket barista som vi andra vid det här laget faktiskt, och han är väl den som känner oss baristor bäst då kan man väl säga. Så den här första, kvinnliga managern, förklarade då både för mig och för den andra, att dom andra baristorna hade kommit till henne och berättat hur den här andra killen behandlar och tilltalar mig då vi jobbar, han besvarade det bara med att säga, Men det låter inte bra, Jenny är ju superb!

Ja, nu kan ju det här ifrågasättas, eftersom jag stod alldeles brevid just då, men jag suger åt mig all beröm ändå, det behövs i dessa tider av tvekan=)

Vi får väl se hur det här kommer att te sig i framtiden, hur cheferna tar itu med detta...För jag antar att detta inte är det enda klagomål som han har fått på sig, efter vad jag har sett hur han beter sig på jobbet.

Så, vad säger ni? Ska vi hoppas på en rejäl åthutning och kanske tillochmed hoppas på avskedning?

Näe, kanske inte så starkt, men hans attityd kanske förändras hädanefter, det vill jag hoppas på iaf=)

Torsdagens ord!

Jamen, jag har ju helt glömt bort att berätta detta...Jag har ju lärt mig ett nytt ord nu i veckan=)

Kanske inte världens största ord, men ack så viktigt..Ja, för dom det handlar om då alltså.

I torsdags så var jag inte i cafét och jobbade hela tiden, utan jag stod i McDo och skötte beställningarna där ett par timmar. Jag kollade alltså på en skärm, eller så var det någon vid kassan som sa åt mig vad jag skulle hämta, så hämtade jag alltså strips, hamburgare, dricka och dylikt som kunderna beställde.

Väldigt rörigt och klumpigt system, eftersom alla gjorde allting utan att direkt snacka med varann, dessutom gjorde man olika saker hela tiden på något slags osynligt schema som jag inte alls var inlärd i, men efter ett tag så gick det vägen också.

Iallafall!

Så lärde jag mig ett nytt ord som jag faktiskt aldrig har hört förr, inte som jag kan minnas iaf.

Cornichon.

Det betyder alltså inlagd gurka.

Så, nu vet ni det också. God natt!

"Bossen"

Idag, som i princip alla andra dagar, så fick jag utskällning för att jag gjorde "någon annans jobb".

Hur sjukt är inte det egentligen? Vi är alla baristor där, utan en specifik arbetssyssla, vi gör allting som behövs göras på rullande band beroende på hur många vi är, hur många kunder vi har och hur mycket det alltså finns att göra. Så det gör ju detta ännu skummare, att jag kan stå i cafét sysslolös, och så fort jag gör en enda sak, så gör jag helt plötsligt någon annans jobb.
Då denna person bevisligen gör någonting annat.

Ja, jag ska väl ta det från början, eller ja, från när jag började idag iaf, att ta det från början så måste jag gå ända bak till starten.

I eftermiddags, då jag började, så fick jag först gå ner till frysen och leta efter någonting som vi inte hade, det fanns inte nere i frysen heller så jag stod i en kvart och frös fingrarna av mig helt i onödan. Sen då jag kom tillbaks till cafét igen, så var vi fyra pers. En stod vid kaffemaskinen och gjorde kaffe, en stod i kassan och tog beställningar, och en tredje - han som är lite huvudpersonen i det hela - stod och plockade ur diskmaskinen och fyllde på smutsdisk i den.

Alltså, så hade jag ingenting att göra för tillfället, då vi inte heller hade några kunder just då.
Så, jag ställde mig vid vitrinen och väntade in kunderna, jag såg att det kom några stycken och dom ville ha något från vitrinen, så jag sträckte mig efter detta och gav det till killen som stod i kassan.

Detta är alltså någonting helt normalt, det finns ingenting speciellt i denna manöver som jag gjorde som var fel eller som jag inte hade befogenhet att göra, jag tog en liten citrontårta och gav den till en kund som betalat för denna.

Det onormala i det hela, skulle ha varit om jag gjort tvärtom, och alltså bara stått där som ett fån och inte gjort någonting.

Men, detta får jag alltså en utskällning för, av killen som för tillfället stod och plockade med smutsdisk, han svär och gormar åt mig att det var hans jobb, att det var han som "hade vitrinen" som man säger..

...Va? Blir min självklara respons. Du står ju och håller på med disken, hur kan du stå där och hålla på med det SAMTIDIGT som du ska ta i mat till kunderna?
Du kan inte vara överallt!

Men, han besvara det bara med att mumla bistert åt mig, och upprepa ordet putain, vilket är en svordom på franska.

Ja, jag vet inte direkt vilken svensk svordom man kan översätta detta till, men "merde" är på samma nivå som "fan", "putain" säger dom själv är vulgärt, och det är en svordom som dom använder i samma omfattning som vi säger jävla, i just denna situation så kan jag mycket väl tänka mig att han sa, "För helvete, Jenny, det där är mitt jobb!"

Sen, efter denna ordväxling, så sprang han iväg någonstans, och den andra tjejen som jobbar i cafét med oss sa, bry dig inte om honom..
Men det är inte så lätt, då han alltid är på mig av olika anledningar. Spelar ingen roll om jag gör ingenting alls, om jag gör fel sak vid fel tillfälle eller om jag gör någon annans jobb eller om jag bara helt enkelt står helt tyst och jobbar. Vad jag än gör så är det helt fel enligt honom.

Jag vet inte hur det egentligen står till, om han har jobbat längre än mig och i så fall med hur lång tid, eller vilken "grad" han har. Enligt mina kunskaper så är vi alla baristor, vi gör allting och det finns ingen av oss som är "chef", utan det är managerna, och han är ingen sån, så mycket vet jag iaf.

Men han är så fruktansvärt bossig! Han vill bestämma allting hela tiden, dessutom har han skitkort stubin(låter det bekant, exempelvis hos min hyresvärd?)och skäller ut mig så fort han får tillfälle till det. Vilket han tar vid alla möjliga småsaker. Som just den ovan, att jag gjorde hans syssla då han var upptagen med annat.

Jag vet inte hur dom andra ser saken, men jag har aldrig sett han skälla ut dom andra för småsaker som han gör med mig, inte ens dom två nya som kan springa omkring som huvudlösa höns då det blir lite för stressigt. Men jag har märkt, iaf på den andra tjejen, att hon gärna klagar på hans sätt att bete sig i cafét, och den andra killen som jag jobbat med tidigare, han har också sagt att han anser att allting går så mycket smidigare och lugnare då han inte är i närheten, alltså att allting flyter på mycket bättre då det bara är vi tre där, utan "bossen" och dom två nya yrhönsen.

Jaa, jag vet inte alls...Jag tycker att jobbet är i det tråkigaste laget, det roliga är ju att man får träffa mycket utlänningar och ganska många snälla fransoser, men själva jobbet barista är nog det tråkigaste jag har gjort i hela mitt liv.

Det blir inte roligare av att en person som man jobbar nära är ett riktigt praktarsel.

Och, helt ärligt, om han skulle försvinna, så skulle jag inte ha någonting emot att jobba vidare där mycket längre än vad jag nu har lust med. Att dom andra hanterar stressade situationer lika bra som ett påskägg och att en del är lite för glada i att stjäla fika på jobbet och ytterligare en annan är för positiv för hur mycket vi kan sälja under dagen, och alltså gör för mycket croissanter och dylikt, plus tar ut för mycket från frysen, som i sin tur leder till att vi måste slänga väldigt mycket, rör mig inte ryggen. Allt detta kan jag leva och framförallt jobba med, men att ha en person som på pappret ligger på samma nivå som mig, men som beter sig som att han äger stället och sköter det som skit, det pallar jag inte med alltså.

Ja, just för tillfället så finns det väl ingen direkt utväg, jag har bara vart i Paris i snart 3 månader och anser att det är för kort tid för att ge upp och åka hem. Det är jag för envis för helt enkelt. Jag vill stanna kvar ett par månader till iaf, och jag vill se Paris på våren, och sommaren. Och dels så vill jag se hur länge jag kan behålla det här jobbet=)

Så, det enda jag kan hoppas på, är att han kommer att sluta eller gå ner i arbetstid, så att jag slipper jobba så mycket med han. Just nu har han full tid, 35 timmar, i veckan. Men jag vet att han pluggar på sidan om, jag vet inte riktigt hur mycket men jag kan ju hoppas på att han går ner i tid för att kunna plugga mer.

Det optimala vore ju att han slutade helt, men någonting säger mig att det inte kommer att ske inom den närmaste tiden, och även om han nu gjorde det, så kommer han väl att hänga på jobbet likt förbannat då han får tid till det..

Men jaja, nog om detta nu, till ett annat ämne lite kort.

Idag så fick jag svar på en annons som jag mailade till, angående ett rum i en lägenhet. Detta var hos en tysk tjej som ska göra sin praktik här i Paris feb-juni. Hon ville alltså nu, att jag skulle flytta in på samma gång som hon, den första februari...Alltså, om två dagar.
Ja, jag blir ju lite delad i det hela. Jag har dels inte träffat henne än, och inte sett lägenheten heller. Dels så ligger hyran lite i det dyraste laget för mig...Och nu, då hon kommer två dagar innan sitt eget inflyttningsdatum och säger att hon vill att jag ska flytta in då också...Det låter som att det hela kommer rinna ut i sanden. Jag har ju betalat hyran här för februari nu redan, och om jag skulle komma nu och säga att jag vill ha tillbaka mina pengar och flytta ut om två dagar, så skulle det bli hus i helvete här hemma.

Jag hoppas bara att hon hör av sig igen, om att jag kan flytta in den första mars, för då tar jag rummet osett. Jag bor hellre med en tyska i 4 månader än bor kvar här.

Ja, jag vill ju att någon överhuvudtaget ska höra av sig till mig innan den 10 februari, för har jag klart boende till mars innan dess, så får han gorma bäst fan han vill, då flyttar jag och kommer totalvägra att betala, så enkelt är det bara och jag ska göra mitt yttersta till att hålla mig till den här planen!

Liten uppdatering

Det händer inte så mycket nytt nuförtiden. Jag går till jobbet, står ut och försöker att verka oberörd inför dessa egocentriska människor som både finns bakom och framför disken.
Sen åker jag hem, till en lägenhet som allt som oftast står tom, han är oftast någon annanstans och det har jag verkligen ingenting emot.

Att bara få vara ensam någon timme per dag utan att känna sig tvungen till att umgås och vara artig och prata med någon verkar vara för mycket begärt.

Igår fick jag mina nya arbetsskjortor, och två förkläden. Dessutom fick jag ett par nya finare skor, hade jag haft mindre fötter så skulle jag ha fått ett par ännu finare, men sånt är livet. Man kan inte få allting perfekt.
Men nu ser jag iaf inte ut som en McDo-anställd längre, utan som en barista.

Jag letar fortfarande efter nytt boende, det går väl sådär måste jag erkänna. En tjej jag ringde till, hyrde enbart ut korttids, en annan hade redan någon i rummet fram till sista februari, och jag fick inte komma och kolla på rummet innan dess. Sen ringde det en tredje...Som igår ville bjuda mig på middag fast jag redan klargjort att jag inte var intresserad av rummet...
Idag har jag skickat ett par mail igen, Paris är stort, så jag har ju turen att det ständigt kommer in nya annonser på den här hemsidan jag först och främst kollar på.
Men imorgon så ska jag tillbaka till Svenska Kyrkan och kolla om det kommit upp något nytt där.

Jajuste, jag frågade på jobbet hur det går till att ta ledigt, jag känner såhär efter jul och nyår, att det skulle vara skönt att få komma hem en vecka och träffa familjen, det har ju trots allt gått 3 månader drygt.
Men, dom har ju lite andra slags regler här, mot för vad jag är van vid hemma.
Nämligen ledighetsperioder, och ansökningsblanketter. Jag kan inte ta ledigt förräns tidigast 3 månader, eller första juni. Dom säger emot sig lite där, men antagligen är det som så, att jag måste ansöka 3 månader i förväg och det får inte vara innan första juni.
Och tar jag ledigt i en period, så kan jag inte ta ledigt i den andra...Ja, det enda positiva med det hela är ju att man inte behöver ge någon anledning till varför man ska vara ledig, och att det alltid blir accepterat, om man ligger ute i god tid.

Det här har gjort mig lite nere, eftersom jag dels inte vet om jag ens vill stanna kvar här efter juni. Jag vet inte vad jag vill längre, knappt med någonting alls.

Jag är mest trött, och less på det mesta. Men jag kommer nog över det här också, det är säkert bara en fas.

Så, nog om detta nu.

Idag så har jag varit på stan en sväng, jag visste från början inte riktigt vad jag skulle göra eller så, men igår så hade jag planerat att jag skulle shoppa lite sena julklappar till familjen därhemma.

Igår så blev inte det av, eftersom jag satt och krånglade med datorn precis hela dagen istället, plus så fixade jag till min sida på den här bostadshemsidan som jag snackat om, och skickat iväg några mail och så. Plus så satt jag och kolla lite på flyg-och tågtider för ett senare tillfälle.

Så idag på eftermiddagen, åkte jag ner till centrum, visste inte riktigt vad jag letade efter, eller vart jag skulle gå, så strosade runt där en stund tills jag hittade en liten kinesisk restaurang utan folk, så där satte jag mig och åt lunch. Efter det strosade jag vidare ännu en stund, det är ju lite knepigt, att Paris kan vara så stort, men man hittar ändå ingen affär som man känner för att gå in och kolla närmare i.

Fast det kanske bara är jag också, som inte gillar shopping överhuvudtaget oavsett vilken stad jag är i eller att rean är på uppåt 70%...

Men iaf, då jag nästan hade bestämt mig för att ta metron hemåt, så kikade jag lite snabbt in i en affär. Och där blev jag kvar ett tag.

Hittade presenter till 3 personer därhemma, plus två saker till mig själv. =)

Så nu är det bara resten kvar, plus att jag kanske köper något mer extra till dom här, jag vet inte, man har ju som lite skuldkänslor då man inte vart hemma och firat en enda familjemedlem eller en enda större högtid under 2009.

Jag ska bättra mig, jag lovar.

Efteråt så kände jag mig lite sugen på en kaffe, och tänkte: varför inte testa Starbucks?
Jag har ju aldrig testat något kaffe därifrån, visserligen så beror nog det mest på att det inte finns något Starbucks i min hemstad, ej heller i Montpellier, där var det små inhemska caféer som gällde.

Men nu, då man befinner sig i en stad där man kan påträffa Starbucks i i princip varje kvarter, så måste man ju pröva iaf...
Så jag gick dit, men kände inte för expresso eller latte eller macchiato mocha, allt sånt kan jag göra själv gratis på jobbet, utan nu måste jag ju testa något som inte vi har.
Så det blev en frappuchino jordgubb med vispgrädde, och en donut.

Ja, detta är alltså en mjölkdrink som man mixar med is, så att det blir som en milkshake kan man nog säga, och så drar man en massa grädde på. Inget kaffe i denna dock, men kaffesuget hade gått över under tiden jag stod i kön. Vi gör ju såna här också, fast då heter det Délifrapp, och vi har ju bara choklad- och kaffesmaker, Starbucks hade med olika frukt- och tesmaker också, väldigt intressant.
Den var väldigt god måste jag erkänna, en naturlig jordgubbssmak och inte alltför mycket is i den, men grädden var ingenting jämfört med den vi har, våran smakar så mycket godare än den som dom använder på Starbucks!
Och donuten ja, ett litet onödigt impulsköp men helt klart värt 1.90Euro=)

Hmm, ja, så har min dag sett ut hittills, har suttit och bävat mig hela dagen med att ringa två samtal, men jag hatar att ringa folk, speciellt på franska...usch.
Men jag måste ringa minst en imorgon innan jag börjar jobba, det har jag bestämt iaf. Och ska bara försöka ta mig igenom det absolut viktigaste och få till ett personligt möte, jag föredrar det så mycket mer än ett telefonsamtal.

J säger att jag måste formatera min dator, eftersom den ena hårddisken är typ, överfull. Men det vågar jag inte göra själv härnere, så det får vänta tills jag åker hemåt igen, så får han göra det åt mig. Tills dess så får jag leva med att min dator hänger sig i tid och otid=)

Lite mera skit.

En annan sak som har hänt, det här handlar om min boendefråga som är väldigt aktuell just nu.

Lite bakgrundshistoria först:

Han som jag bor med är helt omöjlig att umgås med, jag kan inte acceptera att bo med någon som jag inte kan vara öppen och känna att jag kan säga det jag tycker och känner för, och att vara ärlig mot.
Att leva med någon som man är rädd för ska tappa sansen och kanske t om bli våldsam bara för att man säger det man tycker och tänker, även då det går emot den personens åsikter, är någonting som jag aldrig för mitt liv skulle göra frivilligt.

Jag har aldrig rättat mig efter hur andra känner för det jag säger till dom, jag försöker att alltid vara ärlig och rättfram, både mot mig själv och mot dom i min närhet. Men med den här mannen så går det helt enkelt inte.
Det har kommit till den grad, att jag hellre stänger in mig i mitt rum hela dagarna och går inte ens ut för att gå på toaletten om jag inte är helt tvungen till det, eller vet att han befinner sig i sitt sovrum så jag slipper prata med han. Jag vill inte prata med han, jag vill inte umgås med han och jag är fruktansvärt trött på att lyssna på hans eviga tjat och kackel och sitt fantastiska liv och sina lesbiska vänner och hur genialisk Sarkozy är. Allra mest är jag trött på att höra hur fantastiskt ödmjuk, öppen och generös han själv är, då allting bevisligen är lögn och förbannat påhitt.

Jag bryr mig inte ett dugg om han eller hans liv, jag bryr mig inte ett skit om hans olycka som lämnade honom sjukskriven och med en ständigt värkande rygg, som förövrigt förvärras då han blir upprörd eller är ute i för kallt väder. Med hans temperament och tålamod och synnerligen korta stubin, så kan ni själv räkna ut att han har haft väldigt ont sedan jag flyttade in och visade mig vara självständig med mycket vilja och förmågan att tycka och tänka helt själv, till skillnad mot de andra flickorna som han har haft boende här innan mig antar jag.

Allt detta, plus en del bråk och den senaste tidens kyla mellan oss, har gjort att jag bestämt mig för att flytta. Vi kan helt enkelt inte bo tillsammans och jag anser att min tid i Paris är för kort för att slösas på att må dåligt både hemma och på jobbet.

För två veckor sedan, så ringde jag en svensk utlandsfödd tjej som jag träffat förut, det var hennes rum och detta som jag valde mellan då jag skulle flytta för en månad sedan.

Herregud, vad jag ångrar mitt val.

Båda rummen hade i princip lika många för- och nackdelar, men hos henne så skulle jag mest få prata svenska eftersom jag där skulle ta hand om hennes son ett par kvällar i veckan, och hon vill gärna att han lär sig svenska nu. Plus så ville hon att jag skulle gå ner i tid på cafét för att kunna spendera mer tid som barnvakt och därmed slopa hyran.

Hos han jag valde, så var hyran något högre, lägenheten låg i den tredje zonen, alltså längre bort från centrum, men: jag skulle få möjligheten till att prata franska på fritiden med, då jag skulle umgås med honom. Fast jag trodde i och för sig inte att vi skulle umgås så mycket, med tanke på hur lite vi har gemensamt och att jag vid den tidpunkten var övertygad om att han enbart var ute efter att sänka sin hyra genom att ta in en till person, inte att han var ute efter en ny bästis.

Ja, om man hade kunnat se in i framtiden så skulle man aldrig göra några misstag i sitt liv, och vad skulle man då lära sig av?

I alla fall, så pratade jag med henne igen, vi träffades på en kopp kaffe och jag förklarade min situation för henne, hon och hennes bror som var på besök hos henne för tillfället, är dom enda två som jag berättat allting som har hänt sen jag flyttat hit detaljerat för.

Och det kändes så bra, så rätt, hon hade inte hittat någon ny till rummet heller så det stod fortfarande tomt, men så kom självklart hennes nya kille med den lysande idén om att han skulle flytta in hos henne dagen innan vi hade stämt möte.
Men under tiden som jag var där, då vi pratade med varann om hur det skulle bli om jag flyttade in hos henne, så lät det som att allting var i princip bestämt. Jag kände det på mig, att jag skulle få flytta in hos henne och lille sonen, som faktiskt hade lugnat ner sig jämfört med första gången jag träffade dom.
Och med tanke på hur allting har varit på jobbet den senaste tiden, så kan jag gladeligen tänka mig att gå ner någon timme i veckan för att passa honom.

Men hon ville tänka över allting i ett par dagar, självklart ska man ju göra det, det är ju ett ganska stort beslut att ta, att flytta ihop med nya pojkvännen, eller att ta in en okänd ung tjej i sitt hem.

Hon sa att hon skulle höra av sig till helgen, inom 2-3 dagar, för då skulle jag ha kunnat flytta in på en gång då.

Men hon hörde inte av sig, inte ett ljud. Förräns i eftermiddags, då jag fick ett kort sms om att hon skulle pröva att bo ihop med killen sin istället.

Så modet sjönk djupt som ni kan förstå, med tanke på hur självsäker jag hade varit då jag gick till Han jag bor med och sa att jag ville flytta ut, och då jag sa att jag kunde flytta ut i princip på en gång om det var så.

Och nu sitter jag här utan en plan, i en lägenhet som jag så gärna vill ifrån, men som jag börjar få svårt att tro kommer bli möjligt.

Det som kanske blir min räddning, som jag från början ansåg var helt oacceptabelt och kränkande, är det faktum att han begärde att jag skulle bo kvar här ända tills han hittar en ny hyresgäst. Och jag vet att det även är möjligt för mig att bo kvar här efteråt också, om jag inte finner ett rum, eftersom han då är villig att själv sova på soffan, och ge mig hans sovrum och därmed sänka min hyra något.


Men, jag har även hittat en fransk sida, där man kan leta efter rumskompisar, tillfälliga boenden och skapa kollektiv med andra bostadslösa i Paris med omnejd. Där har jag skapat en sida, skrivit lite snabbt om mig själv och även skickat iväg några mail på några rum, problemet som uppstått där är jag däremot mer frustrerad över än sveket jag har känt mig utsatt för från den andra tjejen.

Jag vet, jag vet, vi kom inte överens om någonting och killen brukar alltid väga tyngre än den okända tjejen. Men iaf.

Det är som så, att idag så fick jag ett mail från en tjej, som jag skrivit ett mail till, om att hon var intresserad av mig. Men problemet var att jag bara är s.k. "basanvändare", så jag kunde inte läsa hennes svar, ej heller se hennes telefonnummer, utan för att kunna göra det, så måste jag betala ett visst antal euro för ett visst antal dagars medlemskap som jag själv bestämmer över.

Och detta gör mig så förbannad. Varför ska jag hålla på och betala för en sån här tjänst för? Då det är jag själv som gör jobbet och söker efter boendeannonserna själv på en hemsida? Och det är inte lite pengar som dom vill ha heller, för 10 dagars medlemskap så vill dom ha närmare 300kronor. 300JävlaSpänn! För 10 ynka dagar!

Så jag sitter här, i valet och kvalet, för jag fick ju svar från den personen som jag vart mest intresserad av, jag skrev mitt telefonnummer i mailet till henne, så jag hoppades på att hon skulle höra av sig per telefon.

Men senare, så känns det som att det kanske skulle vara väl spenderade pengar, och verkligen lägga all min lediga tid dom närmaste 10 dagarna till att gå igenom alla intressanta annonser och faktiskt våga ringa personerna i fråga...

Jag vet inte, inte än..Jag väntar tills imorgon, då ska jag ta en tur runt kyrkorna och kolla om det finns nya annonser där, och har jag tur, så ringer hon mig.

Tills dess så fortsätter jag att undvika min hyresvärd, och försöker att njuta av min lediga, ensamma tid i rummet...

Jag kommer att hålla er uppdaterade på vad som försiggår hädanefter.

Skit.

Idag på jobbet, så hände det en olycka. En väldigt allvarlig olycka som mycket väl kunde utlösa många mindre, men icke obetydliga, olyckor.

Jag var personligen utsatt, men verkligen inte ansvarig, för olyckan. Och väldigt nära att råka ut för ett efterskalv.

Det hade blivit så att säga, baksug, i tjejernas toaletter.
Förstår ni? Vill ni föreställa er vad detta baksug utgjordes av? Skulle ni vilja se det med egna ögon? Känna lukten? Ni börjar förstå nu exakt vad det är jag pratar om va?

Bajs.

Och kiss. Överallt.

Jag var så lättad över att jag hade ett skåp närmast dörren, dit översvämningen inte hade nått riktigt. Jag brukar vanligtvis inte vara det, eftersom folk öppnar dörren lite hursomhelst här så jag kan lätt bli överraskad i underkläderna av någon.

Och lukten. Oh-My-God, lukten!

Vanligtvis skulle inte jag se detta som ett problem, då jag hade ett skåp där det var förhållandevist rent, men problemet var just det, att jag var så fruktansvärt kissnödig eftersom jag inte hann tömma blåsan riktigt under min löjligt korta rast.

Att använda tjejernas toalett var ju uteslutet, mycket kan jag tåla, men att gå in till dom där toaletterna innan saneringsteamet varit där och noggrannt avlägsnat all mänsklig avföring gör jag inte ens över min döda kropp. Kommer inte ens på kartan.

Så, det var bara att hafsa ihop mina grejer, hitta en bit golv som var någorlunda torrt och byta om, vid det här laget så hade första patrullen av städteamet kommit med en golvskrapa och dragit undan det värsta så att man iaf kunde ta sig in till dom andra skåpen och ta sig fram till tvättställen utan att plaska alltför mycket i..ja, skiten.
Sköljde av mina arbetsskor och trippade med stora steg på lätta tår ut ifrån odören, för att ta mig så snabbt som möjligt hem till en ren toalett innan blåsan sprack.


Ni vet, Paris är stort, väldigt stort, men skitigt. Så. Jävla. Skitigt.

I Sverige så finns det som oftast betaltoaletter ute på gatorna, hur många beror väl på stadens storlek men i min kära hemstad så kan jag just nu bara påminna mig om att det finns två.
Men.

Då finns det istället toaletter i princip överallt. I matbutiker, caféer, restauranger, bensinmackar och affärer. Här finns nada. Zero. Inte så långt ögat kan nå, kan man finna en vettig toalett.
Javisst, nu överdriver jag lite, parisarna är ju faktiskt jättestolta över sin stora satsning med gratistoaletter ute på gatorna. Problemet med gratistoaletter som är öppna dygnet runt i en storstad som Paris, är att uteliggarna gillar dom. Skarpt. Det finns uteliggare som sover i dessa allmänna toaletter, och lever i dom. Och som använder dom till det dom faktiskt är till för.

Det faktumet, plus att det faktiskt inte finns någon sådan i närheten av min arbetsplats, gjorde att jag uteslöt det alternativet för att tidigarelägga mitt behov av att lätta på trycket.
Att gå in i ett närliggande café var inte direkt att tänka på heller, eftersom det dels inte fanns så många i närheten som hade öppet, och dels eftersom dom gärna är överbelarmade med caféets kunder. Med min tur så skulle det antagligen vara en milslång kö och att jag skulle vara tvungen att betala eller köpa något för att ens få bruka toaletterna.
Så, då jag tog metron mot en större tågstation så tänkte jag, men det borde väl finnas toaletter på stationerna också?

Så jag letade. Och höll ihop benen. Och försökte se normal och avslappnad ut. Och letade. Blev förbannad. Stressad. Höll ihop benen lite hårdare. Försöker verkligen slappna av. Men hittar ingen toalett, inte ens en skylt om att det kanske skulle finnas en på stationen.

Så jag hoppade på metron mot nästa hållplats - en större station, där det även finns klädbutiker, mindre tax-freeaffärer, fikaställen och liknande. Upprepar samma procedur som ovan, ni kan ju läsa det igen om ni redan glömt bort allt jag gjorde på den andra stationen. Men med samma resultat.

Så jag ger upp idén, och lägger ännu en punkt på listan varför jag inte ska spendera resten av mitt liv i Paris.

• Inga allmänna toaletter så långt ögat kan nå.

Springer vidare till mitt tåg och hoppar på. Vanligtvis så brukar jag tycka att det är avslappnande och skönt att ta RER:en, eftersom den inte stannar stup i kvarten utan verkligen kör på längre sträckor, jag gillar det också, eftersom det är enda tiden på dagen som jag faktiskt tar mig tid till att läsa en bok, 30 minuter in till Paris, 30 minuter hem.
Men nu, nu så kunde inte tåget gå långsammare!

Jag satt och höll ihop benen, satt och försökte slappna av och läsa min bok och försökte verkligen att glömma bort det faktum att om jag inte fick komma till en toalett inom dom närmaste minutrarna, ja, då skulle en olycka oundvikligen ske.

Ja, inte i samma nivå som på jobbet, men ni fattar.

Äntligen, framme! Hoppar ut på perrongen, trippar snabbt ut på gatan, varför valde jag stövlarna med klack för just idag? Aja, försöker gå snabbt snabbt hemåt, vägen har aldrig varit så lång som nu, förutom den gången då jag tog fel avfart och gick vilse. Kommer in genom porten, ser att för i princip första gången så står inte min hiss på bottenplan, trycker på knappen men inser att den aldrig kommer att hinna ner i tid. Äh, skitsamma jag tar den andra hissen och springer sista våningen i trappen.

(Det finns alltså två hissar i mitt hus, men den ena stannar enbart på dom fyra första våningarna, därefter enbart på varannan våning, "Min" hiss stannar på varje våning upp till 11e våningen, för att komma högre måste man då byta till den andra.)

Kommer upp, sliter fram nycklarna och låser upp dörren och är omåttligt tacksam över att Han jag bor med inte är hemma för tillfället. Drämmer igen ytterdörren och sliter upp byxorna i samma steg som jag hoppar in i toaletten som är alldeles brevid ytterdörren, ännu en sak jag blev omåttligt tacksam över.

*Aaah...*

Jag lutar mig bakåt och känner lugnet infinna sig, innan jag snabbt kommer tillbaks till verkligheten och kommer ihåg översvämningen på jobbet.

På hur det kommer att lukta i omklädningsrummet imorgon, och på att det antagligen är fullt med bajs under mitt skåp, och jag hoppas innerligt att det har varit ett städteam där nu på kvällen och verkligen sanerat allting ordentligt. Från toaletterna till under skåpen.

...men sen så påminns jag även av att jag har mina lediga dagar nu, jag ska inte tillbaka dit förräns på torsdag eftermiddag. Jag hoppas att det är rengjort och luktfritt tills dess.

Det var ju ett bra sätt att avsluta en arbetsvecka på också, eller hur?

4 veckors uppgång och fall

Så kan man enkelt förklara min situation just nu.

Inte mycket har varit enkelt eller gått som planerat sen jag flyttade och restaurangen öppnade på Louvren, inte blev det bättre av att det hände precis samtidigt heller..

Under jul- och nyårshelgen så var det fruktansvärt stressigt på jobbet, vi hade inte tillräckligt med personal och fransoser som jag nu har upptäckt saknar noll tålamod och inte kan klara stress ett dugg, är ett helvete att jobba med. Även kunderna är så, så det är mäkta svårt att hålla känslorna i styr då man bara vill snäsa av dom för deras snobbiga attityd.
Men julhelgen är över, och lugnet börjar infinna sig på jobbfronten. Värre är det hemmavid.

Han jag flyttat till verkade från början vara seriös, lugn och noggrann. Och allra mest professionell.

Han är däremot en diktator i sitt eget hus angående allt. Städning, matlagning, vart jag äter, när jag går hemifrån, när jag kommer hem, hur jag låser dörren(nej, jag överdriver inte) och t om hur jag pratar till han och beter mig mot han.

Vi har bråkat, eller ja, snarare så har jag sagt min mening och han har inte gillat den och därmed blivit arg över att jag är en otacksam oärlig skitunge som ska tacka och ta emot det han har erbjudit mig.

Detta är alltså en helt vanligt(nåja, det kan diskuteras) hyresgäst i ett stort hyreshus där han svart hyr ut ett av sina rum till i första hand utlänningar utan skriftligt kontrakt.

Jag har betalat hyra för januari och februari redan, men inte för dom 11 dagarna jag bodde där i december, och nu försöker han att tvinga mig att bo kvar tills han hittat en ny hyresgäst pga allt som han har gjort för mig.
Detta är bullshit rent ut sagt enligt mig, jag hyr ett rum hos han och betalar hyra, det var han som inte ville ha hyra för dom första 11 dagarna som jag bodde där och inget som jag bestämde.

Han är så...Han är helt enkelt den värsta person jag någonsin mött i hela mitt liv, bättre än så kan jag inte beskriva det utan att gå in på detaljer.

Det har hänt så mycket saker, och det är så svårt att förklara allt i skrift, det är ju så svårt att förklara det muntligt t om.


Men ni ska veta en sak, så fort jag hittar en lucka, alltså ett nytt boende, så flyr jag fort som fan.