Så, då var osten, kexen, physialierna och två glas vin borta ner i min mage. Gott så länge det varade. Men tänkte att jag skulle ge en snabb resumé på dagen. Även fast den inte var så händelserik men betydligt bättre än gårdagen.
Så ja, åkte iväg till Ljusdal med syster och mormodern för att käka lunch på hembygdsgården. Riktigt fint och mysigt där. Trevligt. Bortsett från vädret då, det har regnat och blåst och jävlats ända sen natta här.
Så efter att vi ätit tills vi sprack och druckit kaffe med underbar äppelkaka för att verkligen känna att vi blivit mätta, så visste vi inte riktigt vad vi skulle göra.
Syster och mormodern var ju till Ljusdal förra fredagen och hade därför redan gjort stan, och jag är fattig och i startgroparna för att lämna landet så det var inte direkt aktuellt att gå på shopping. Dessutom som jag nämnde tidigare, vädret var sämre än skit för att spatsera runt.
Så, vi tog en tripp upp till mamsen, hälsa på henne och alla tre hundar och två katter. Alla lika blöta och leriga och härligt kelsjuka. Satt och prata om ditten och datten, om bebisen i familjen. Han fyller ett år snart, i december. Och ja, jag vet inte hur det är i andra familjer, men det här är första bebisen sen ja, då jag var bebis antar jag. Så det är det enda folk i den här familjen kan prata om, bebis bebis bebis. Det enda alla vill göra är tafsa och sniffa bebis. Det enda folk vill göra är att umgås med bebis, vara i samma rum som bebis om så bara för några ynka minuter så vill dom hänga med bebis.
Så, nu är det snack om att köpa ettårspresent till bebisen.
Några bra tips från er? Min mor vill ge han en pall som det står namn och födelsedatum på tror jag, men det verkar vara skitjävlasvårt att få tag på en sån där ny pall som man kan måla själv. Eller som redan är färdigmålad av en kunnig person som kan måla den rätt och snyggt med rättstavat namn och allt.
Min mormor är nog ett helt eget kapitel. Dom som träffat henne kan lugnt säga att det är en krutgumma som aldrig sover, står still och än mindre sitter ner för att vila. Och hon pratar h-e-l-a-t-i-d-e-n. Seriöst. Man kan aldrig tro att hon är 70 fyllda.
Så då hon är som hon är, så kan vi nog alla redan nu gissa vad vi tre gjorde efter att vi lämnat mamsen med tillhörande djursläptåg.
Sökandet efter lokala snickare som hon känner sen förr begins.
Den första vi åkte till, bodde inte så långt ifrån mamma, nånstans mitt ute i skogen mellan den ån och dom stora stenarna typ, men hon gjorde ju en liten miss där som vi upptäckte då vi kommit fram och fått prata med frun i huset. Mannen som brukade hantverka en massa saker av bl a näver och dylikt, hade fått en hjärtinfarkt för inte så länge sedan. Så tyvärr kunde inte han hjälpa oss med pallsnickeriet.
Off we go to the next gamla snickare.
Som inte var hemma.
Yes...
Men, mormor kände tanten mittemot så vi knackade på där för att få fullständigt namn på denna snickargubbe, så skulle hon ringa upp honom imorgon tror jag, om hon inte redan har gjort det.
Jag gissar på att hon ringde honom innan hon ens fått av sig ytterskorna då hon kom hem.
Imorgon så skulle hon höra av sig angående det. Och någonting säger mig att det blir en ny tripp upp till morsan imorgon, eftersom broder min ska upp och hjälpa styvfarsan att ploga och då ville mamsen ha sällskap av bebis med tillhörande mamma under tiden, hon nämnde det nämligen idag då vi pratade med bror och han sa att dom skulle upp. Jisses...Denna bebis...
Vad är det för kraft dom har, dessa små dreglande, bajsande varelser? Alla, och jag menar ALLA, blir ju helt paralyserade då det kommer in en bebis i synfältet. Dom gör ju ingenting! Ibland så ligger dom och sover, ibland skriker och gråter dom och ibland så ler dom och skrattar. Jag har ganska bra erfarenheter av dessa minimänniskor, dom jag mött har oftast varit glada och nöjda med det mesta i tillvaron. Det är väldigt sällan som dom har gråtit eller skrikit bara för att.
Men jag känner det ändå inte. Det måste erkännas, jag blir inte helt salig och vill klämma och gosa och dadda med dessa tingestar. Även fast det verkar som att dom gillar mig, så tror jag att vi överlever utan varandra.
Det finns en sak som jag vill erkänna inom detta ämne, men jag tror vi tar det en annan gång, för det har verkligen ingenting med inlägget i stort att göra och jag tror att det blir bättre att vänta med ett sånt uttalande tills det faktiskt blir aktuellt.
Som ett inlägg som handlar mer om bebisar och dylikt.
Men nu, tillbaks till idag.
Det kanske var allt för idag då jag tänker efter...
Efter att vi åkt hem till mormodern och pratat med brodern som var där för att byta däck, så åkte vi in till stan igen, mormor ville ha hjälp med att tanka bilen så vi stanna till där först, sen kasta jag ut syrran i farten hemma hos henne och brände hemåt. Sen har det inte hänt så mycket, hade ju tänkt träna tidigare ikväll, men missade helt tiden så får ta det på söndag istället.
Och nu börjar man ju nästan bli trött, undrar om man ska lägga sig snart? klockan är ju trots allt elva
Ska fundera ett tag till på det, hörs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar