The moment of truth

Jag är rädd.

Ikväll ska jag flytta härifrån, för det är jag glad, och lättad.
Men han är inte hemma just nu, och jag har inte pratat med han om det här än, det blev klart nu på eftermiddagen att jag ska få flytta in hos en kvinna ikväll.

Han vet ju visserligen att jag ska flytta, men enligt han så måste jag stanna här tills han har hittat någon annan för rummet, som kan ersätta mig, men såvitt jag vet, så har han inte det.

Han vet att jag har tittat på olika rum, men inte att jag hittat något, och att jag nu ska flytta. Ikväll.

Jag är rädd, för hur han ska reagera.

Han är inte hemma just nu, och jag sitter på helspänn och bara väntar på att höra dörren låsas upp.

En del av mig önskar att han ska komma hem, så att jag kan berätta för honom att jag ska flytta, att jag måste flytta ikväll, annars så kommer jag att förlora det här rummet också, och det vill jag verkligen inte. Jag har redan förlorat ett antal olika tillfällen till annat boende, bara för att jag sagt att jag måste vänta, och inte kan flytta in på en gång.

En större del av mig önskar att han ska vara borta hela kvällen, som han vanligtvis är, så att jag kan smita härifrån utan att han märker någonting. Jag tar hellre ett argt telefonsamtal från han, då jag redan befinner mig på andra sidan stan i en trygg lägenhet, än det där samtalet här, mellan fyra ögon, ensam, med honom.

För jag vet hur förbannad han kommer att bli, han kommer bli lika arg som alla andra gånger som det här ämnet kommit på tal. Jag kan bara föreställa mig hur rasande han kommer att bli, om han kommer hem och ser att jag packat ner allt mitt bohag, och sitter och väntar på att den här kvinnan och hennes son ska komma och hämta mig.

Då vill en del av mig, att det ska bli som en blandning.
Har jag tur, så kommer han hem då han vanligtvis brukar göra det, ikväll vid 22-22.30-tiden, kvinnan som jag ska flytta in hos, tror jag ska komma hit efter 21. Då är hon och hennes son här då han kommer hem, så jag slipper prata med han ensam, och slipper hans vredesutbrott.

Om jag har tur så att säga.

Men, jag vet att han inte kan tvinga mig att bo kvar, det här är trots allt inget fängelse. Det är inget hotell, som han brukar säga, men han har även sagt att det inte är ett fängelse, men ändå så pratar han med mig, som att jag inte har rätten att gå när jag vill.

Han vill inte att jag flyttar ut, förräns han har hittat någon annan för rummet, vem vet hur lång tid det kan ta? Ingen.
Han vill tvinga mig att bo kvar, mot min vilja, tills han hittat någon annan. Jag vet att han inte kan det, men jag har utstått ett par av hans vredesutbrott på grund av den här frågan, då han känner sig sviken av mig, för att jag vill flytta ut.

Jag är rädd, och allt jag vill är att få komma härifrån. Jag vågar inte ringa honom, och jag önskar bara att han inte ska komma hem, så att jag slipper prata med honom.

Vem vet hur han kommer att reagera? För av det jag upplevt hittills, så är han inte riktigt funtad i huvudet, hans humörsvängningar är bland det värsta jag sett.

Jag kan bara föreställa mig hur han kommer att reagera, men han är så ombytlig i sitt beteende, så jag vet inte säkert, och det är nog det jag är mest rädd för, jag har ingen aning om vem han kommer att bli, då jag flyttar ut såhär, enligt han, hastigt.

Men i vilket fall som helst, så kommer jag att flytta ikväll, till ett nytt rum, på andra sidan stan. Ett rum som jag ska dela med en koreansk tjej, i en lägenhet med sammanlagt 5 boende.

Jag hoppas det går vägen.