Jaha

Så har då ännu ett år gått. Vart tar tiden vägen egentligen undrar jag, var det inte nyss vår...?

Och här sitter jag, funderar. För ett år sedan var allting fortfarande nytt och skört för mig. Hade ju bara bott här drygt två månader då och var helt övertygad om att jag skulle bli arbetslös igen innan januari var över. Kände ingen, knaggligt språk, visste ingenting om detta nya land, kunde knappt ta mig runt.

Men jag kämpade på. Tog en dag i taget och gjorde mitt bästa för att försöka skapa mig en tillvaro här. Men alltid med en tanke i bakhuvudet: Att detta snart skulle vara över och jag innan snön smällt bort antagligen skulle vara tillbaka i mitt kära hemland.

Men januari kom. Och gick. Snön var redan borta strax efter jul och jag har inte sett den sen dess. Jobbet hade jag kvar med, långt efter kontraktet tagit slut. Dagarna gick, blev till veckor, månader. Hela tiden hade jag samma tanke, Detta är kortvarigt. I sommar flyttar jag hem igen. I höst flyttar jag hem igen. Innan jul...
Ja, som ni kanske redan märkt, så är jag inte hemma än.

Ett helt år har gått, nu känner jag staden och folket, mitt jobb är invant men ännu roligt och lärorikt. Har fortfarande inte lärt mig hur man läser av en busstidtabell men dom går relativt ofta så det gör inget. Jag hittar runt, vet vilken affär jag ska gå till för att köpa snygga skor, billiga träningskläder och vart det alltid är rea. Språket är lätt för mig nu och att förstå den irländska accenten är lättare måste jag säga. Men ibland så fattar man nada av vad dom vill. Litauiska och polska börjar jag lära mig med, det är lite kul.

Hem till Sverige har jag ju varit under året som gått, tre gånger om jag minns rätt och en gång har jag själv haft vänner på besök. Jag önskar att fler ville komma.

Året är till ända, och jag har sagt upp mig från jobbet. Sagt upp rummet och köpt biljetter till Sverige. Äntligen satt ett slutdatum.

Men då kommer det.

Vill jag det här?

Och jag har tänkt, velat, funderat och slitit hår över denna fråga. För jag vet helt ärligt inte.

Det jag vet, är att jag måste förnya mitt ADR-intyg om jag vill behålla det, innan 24 januari. I september då jag var hemma sist på semester, så tyckte jag att det lät som ett bra datum att avsluta den här resan. Att flytta hem.

Nu låter det inte så självklart längre måste jag erkänna.

Jag kan ju åka hem, ta någon veckas semester och göra det där provet, och sen komma tillbaks. Varför inte det liksom?
Alla mina arbetskamrater och dom bekanta jag skaffat mig här säger det, ta semester och åk hem, träffa vänner och familj och gör provet, men kom tillbaka sen igen med nya krafter.

Vi vill ha dig kvar.

Så jag tänker. Väger för- och nackdelar. Letar på arbetsförmedling och hyresrättsföreningar efter jobb och lägenheter. Om jag flyttar hem, vad vill jag göra då, och vart?

En helt ny omstart är ju oundviklig, jag måste skriva in mig hos skatteverket igen, skriva nytt CV(på svenska dessutom! Det har inte hänt på väldigt många år ska ni veta) Leta ny bostad och med allt som det medför, leta nytt jobb och allt detta antagligen i någon annan stad där jag inte känner någon. Att stanna i Hudik känns inte som ett alternativ just nu tror jag.

Men att flytta till Sverige innebär ju rent praktiskt att det blir lättare med det mesta. Närmare till familj och vänner, enklare att åka och hälsa på folk, att tala svenska och bara det att förstå vad precis alla säger dessutom!

Nackdel igen är ju risken. Tänk om jag inte hittar något jobb? Eller får ett jobb jag inte trivs med? Eller om jag hittar ett jobb, men ingen bostad? Här har jag ju redan allt klart, behöver inte krångla med någonting just, även fast jag kommer försöka att hitta en egen lägenhet om jag stannar. Har faktiskt redan kollat runt och funnit några stycken.

Nackdelar med att stanna...Jag vet faktiskt inte, jag känner mig lite ensam ibland men det är ju för det mesta självvalt, det här med att hitta en pojkvän har aldrig funnits i mina tankar förr då jag som sagt inte tänkt mig en framtid här. Men nu den senaste tiden, jag vet inte, kanske beror det på att jag vill finna fler anledningar till att stanna men helt plötsligt så ser jag snygga killar överallt.

Varför är det så egentligen??

Åh Irland Irland...Vad jag gav mig in i för 14 månader sedan hade jag ingen aning om då. Det var ju faktiskt på ren impuls att det faktiskt blev Irland, köpte ju bara en biljett mot Dublin sen gled jag in på ett bananskal med resten. Hade ingenting planerat och det var så härligt. Spännande. Och enkelt. Frankrike var en annan femma. Plugget var ju noga planerat och klart ett halvår innan jag åkte till Montpellier, väl där körde jag på och sökte jobb, gjorde allt i min makt för att få stanna. Och till Paris kom jag med, men mest på tur. Lika spännande, men med betydligt mer krångel och snubbelsteg.
Men efter nio månader där så var jag så klar med den staden att jag inte kunde komma ur den fortare än vad jag gjorde. Och jag har inte sett tillbaka en endaste gång.

Den här gången är det helt annorlunda. Det känns annorlunda, mer vemodigt, mer "varför gör jag det här?"-tänkande. Jag känner inte det där suget som jag alltid får innan en flytt. Det är inte lika spännande att flytta hem den här gången.

Så nu sitter jag här, ångrar mig. Kanske att man skulle stanna...?

Kanske är jag hemma redan?