Lite mera skit.

En annan sak som har hänt, det här handlar om min boendefråga som är väldigt aktuell just nu.

Lite bakgrundshistoria först:

Han som jag bor med är helt omöjlig att umgås med, jag kan inte acceptera att bo med någon som jag inte kan vara öppen och känna att jag kan säga det jag tycker och känner för, och att vara ärlig mot.
Att leva med någon som man är rädd för ska tappa sansen och kanske t om bli våldsam bara för att man säger det man tycker och tänker, även då det går emot den personens åsikter, är någonting som jag aldrig för mitt liv skulle göra frivilligt.

Jag har aldrig rättat mig efter hur andra känner för det jag säger till dom, jag försöker att alltid vara ärlig och rättfram, både mot mig själv och mot dom i min närhet. Men med den här mannen så går det helt enkelt inte.
Det har kommit till den grad, att jag hellre stänger in mig i mitt rum hela dagarna och går inte ens ut för att gå på toaletten om jag inte är helt tvungen till det, eller vet att han befinner sig i sitt sovrum så jag slipper prata med han. Jag vill inte prata med han, jag vill inte umgås med han och jag är fruktansvärt trött på att lyssna på hans eviga tjat och kackel och sitt fantastiska liv och sina lesbiska vänner och hur genialisk Sarkozy är. Allra mest är jag trött på att höra hur fantastiskt ödmjuk, öppen och generös han själv är, då allting bevisligen är lögn och förbannat påhitt.

Jag bryr mig inte ett dugg om han eller hans liv, jag bryr mig inte ett skit om hans olycka som lämnade honom sjukskriven och med en ständigt värkande rygg, som förövrigt förvärras då han blir upprörd eller är ute i för kallt väder. Med hans temperament och tålamod och synnerligen korta stubin, så kan ni själv räkna ut att han har haft väldigt ont sedan jag flyttade in och visade mig vara självständig med mycket vilja och förmågan att tycka och tänka helt själv, till skillnad mot de andra flickorna som han har haft boende här innan mig antar jag.

Allt detta, plus en del bråk och den senaste tidens kyla mellan oss, har gjort att jag bestämt mig för att flytta. Vi kan helt enkelt inte bo tillsammans och jag anser att min tid i Paris är för kort för att slösas på att må dåligt både hemma och på jobbet.

För två veckor sedan, så ringde jag en svensk utlandsfödd tjej som jag träffat förut, det var hennes rum och detta som jag valde mellan då jag skulle flytta för en månad sedan.

Herregud, vad jag ångrar mitt val.

Båda rummen hade i princip lika många för- och nackdelar, men hos henne så skulle jag mest få prata svenska eftersom jag där skulle ta hand om hennes son ett par kvällar i veckan, och hon vill gärna att han lär sig svenska nu. Plus så ville hon att jag skulle gå ner i tid på cafét för att kunna spendera mer tid som barnvakt och därmed slopa hyran.

Hos han jag valde, så var hyran något högre, lägenheten låg i den tredje zonen, alltså längre bort från centrum, men: jag skulle få möjligheten till att prata franska på fritiden med, då jag skulle umgås med honom. Fast jag trodde i och för sig inte att vi skulle umgås så mycket, med tanke på hur lite vi har gemensamt och att jag vid den tidpunkten var övertygad om att han enbart var ute efter att sänka sin hyra genom att ta in en till person, inte att han var ute efter en ny bästis.

Ja, om man hade kunnat se in i framtiden så skulle man aldrig göra några misstag i sitt liv, och vad skulle man då lära sig av?

I alla fall, så pratade jag med henne igen, vi träffades på en kopp kaffe och jag förklarade min situation för henne, hon och hennes bror som var på besök hos henne för tillfället, är dom enda två som jag berättat allting som har hänt sen jag flyttat hit detaljerat för.

Och det kändes så bra, så rätt, hon hade inte hittat någon ny till rummet heller så det stod fortfarande tomt, men så kom självklart hennes nya kille med den lysande idén om att han skulle flytta in hos henne dagen innan vi hade stämt möte.
Men under tiden som jag var där, då vi pratade med varann om hur det skulle bli om jag flyttade in hos henne, så lät det som att allting var i princip bestämt. Jag kände det på mig, att jag skulle få flytta in hos henne och lille sonen, som faktiskt hade lugnat ner sig jämfört med första gången jag träffade dom.
Och med tanke på hur allting har varit på jobbet den senaste tiden, så kan jag gladeligen tänka mig att gå ner någon timme i veckan för att passa honom.

Men hon ville tänka över allting i ett par dagar, självklart ska man ju göra det, det är ju ett ganska stort beslut att ta, att flytta ihop med nya pojkvännen, eller att ta in en okänd ung tjej i sitt hem.

Hon sa att hon skulle höra av sig till helgen, inom 2-3 dagar, för då skulle jag ha kunnat flytta in på en gång då.

Men hon hörde inte av sig, inte ett ljud. Förräns i eftermiddags, då jag fick ett kort sms om att hon skulle pröva att bo ihop med killen sin istället.

Så modet sjönk djupt som ni kan förstå, med tanke på hur självsäker jag hade varit då jag gick till Han jag bor med och sa att jag ville flytta ut, och då jag sa att jag kunde flytta ut i princip på en gång om det var så.

Och nu sitter jag här utan en plan, i en lägenhet som jag så gärna vill ifrån, men som jag börjar få svårt att tro kommer bli möjligt.

Det som kanske blir min räddning, som jag från början ansåg var helt oacceptabelt och kränkande, är det faktum att han begärde att jag skulle bo kvar här ända tills han hittar en ny hyresgäst. Och jag vet att det även är möjligt för mig att bo kvar här efteråt också, om jag inte finner ett rum, eftersom han då är villig att själv sova på soffan, och ge mig hans sovrum och därmed sänka min hyra något.


Men, jag har även hittat en fransk sida, där man kan leta efter rumskompisar, tillfälliga boenden och skapa kollektiv med andra bostadslösa i Paris med omnejd. Där har jag skapat en sida, skrivit lite snabbt om mig själv och även skickat iväg några mail på några rum, problemet som uppstått där är jag däremot mer frustrerad över än sveket jag har känt mig utsatt för från den andra tjejen.

Jag vet, jag vet, vi kom inte överens om någonting och killen brukar alltid väga tyngre än den okända tjejen. Men iaf.

Det är som så, att idag så fick jag ett mail från en tjej, som jag skrivit ett mail till, om att hon var intresserad av mig. Men problemet var att jag bara är s.k. "basanvändare", så jag kunde inte läsa hennes svar, ej heller se hennes telefonnummer, utan för att kunna göra det, så måste jag betala ett visst antal euro för ett visst antal dagars medlemskap som jag själv bestämmer över.

Och detta gör mig så förbannad. Varför ska jag hålla på och betala för en sån här tjänst för? Då det är jag själv som gör jobbet och söker efter boendeannonserna själv på en hemsida? Och det är inte lite pengar som dom vill ha heller, för 10 dagars medlemskap så vill dom ha närmare 300kronor. 300JävlaSpänn! För 10 ynka dagar!

Så jag sitter här, i valet och kvalet, för jag fick ju svar från den personen som jag vart mest intresserad av, jag skrev mitt telefonnummer i mailet till henne, så jag hoppades på att hon skulle höra av sig per telefon.

Men senare, så känns det som att det kanske skulle vara väl spenderade pengar, och verkligen lägga all min lediga tid dom närmaste 10 dagarna till att gå igenom alla intressanta annonser och faktiskt våga ringa personerna i fråga...

Jag vet inte, inte än..Jag väntar tills imorgon, då ska jag ta en tur runt kyrkorna och kolla om det finns nya annonser där, och har jag tur, så ringer hon mig.

Tills dess så fortsätter jag att undvika min hyresvärd, och försöker att njuta av min lediga, ensamma tid i rummet...

Jag kommer att hålla er uppdaterade på vad som försiggår hädanefter.