Idag så åkte jag tillbaka till Svenska kyrkan, tänkte sätta mig där och pyssla med dom andra som jag trodde skulle vara där, jag trodde ju att det skulle vara som mer organiserat, mer folk och mer olika sorters julpyssel...Men det satt bara 6 äldre damer där och limmade spetsband på kottar.
Så jag tog en kopp kaffe och en kanelbulle istället och satte mig och läste min bok, läser Marilyn Mansons självbiografi nu, väldigt intressant och hysteriskt rolig faktiskt. Ringde på en lägenhet jag såg på anslagstavlan också, men hon svarade inte så jag skrev ett sms, jag hoppas att hon fortfarande har en säng ledig, för då har jag boende fram till sista november iaf, och sen så ska ju jobbet ha fixat en lägenhet åt mig får vi hoppas på *håll tummar och tår*.
Men det var just ingen fart på kyrkan idag, så efter att jag druckit upp kaffet så gick jag, och självklart just då, så kom en av dom som jobba där och frågade två andra yngre tjejer om dom ville hjälpa till att bygga pepparkakshus...Det ville ju jag också göra ju! Men känns lite dumt då man just öppnat ytterdörren och är halvvägs ute att helt plötsligt rusa in igen och bara:JAG VILL JAG VILL!!
Näe, det får bli en annan gång, det är ju inte ens december än så det blir nog fler chanser att julpyssla och bygga pepparkakshus...
Sen åkte jag ju till Moulin Rouge och kollade runt, bestämde mig för att gå några stationer också, för att få se något annat än metron. Den går ju mestadels under jord så man får ju just ingen chans att se Paris från den, men det är inte direkt roligt att gå själv heller på gatorna...Folk stirrar och försöker prata med en, en del börjar gå efter en och sånt...så jag gick tre stationer sen gömde jag mig på metron igen.
Igår så gjorde jag en helt ny upptäckt. En ganska revolutionerande upptäckt för mig faktiskt.
Jag satt på RERen på väg till hotellet efter att ha varit nere på stan, och så tittade jag ut i vagnen, den var helt full med folk i alla olika åldrar, men jag märkte en sak: Jag var den enda vita i hela vagnen...
Det har aldrig hänt förr i mitt liv, att jag varit den enda bleka, fräkniga blonda personen i en folkgrupp. Jag var en minoritet.
Visserligen så är jag van vid det, gick ju fordon, har alltid varit enda tjejen och just inte haft några andra än killar som kompisar eller arbetskamrater, så jag har ju varit en könsminoritet, men aldrig pga hår- och hudfärg...
Och jag insåg även en sak, att om jag ska bo här, så kommer det att bli vardagen för mig antagligen, det beror kanske visserligen på i vilket område jag kommer att bo och jobba i också, men i majoritet, så kommer jag nog att vara den enda vita blonda.
Och efter den första upptäckten, så kan jag inte hjälpa att jag kollar runt efter hur färgfördelningen är bland personerna runtom mig, inte som något negativt eller så, men jag försöker alltid att kolla efter någon som ser ut som mig.
Än så länge så är jag nästintill ensam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar