En funderare

Det slår mig då och då, hur olika vi är, jag och mina nuvarande vänner.

Det slår mig lite mer sällan, hur pass olika jag och mina gamla vänner är också.

Som ni vet så är jag singel, dessutom så använder jag inte smink. Detta kan reta gallfebern på mina litauiska vänner ibland. För såna grejer är skitviktigt för dom, min roomie försöker gång på gång att pussla ihop mig med olika killar, men först kontrollerar hon så att dom är snygga, rika, har jobb och bil. Sånt är viktigt tycker hon.

Lite dubbelmoral med tanke på att hennes nuvarande pojkvän inte är särskilt fager eller rik. Bil har han, men inget kort för tillfället.

Sen det här med smink, jag har ju inte sminkat mig på 10 år drygt, av olika anledningar, först för att jag började fordon och tyckte inte att det var nödvändigt att sminka sig då man spenderar dagarna i ett garage, sen blev det lumpen och sen körde jag lastbil. Då har man ingen direkt lust att hålla på och sminka sig, och sen blev jag ju mer medveten om att en del sminkföretag använder sig av djurförsök och att det även kan finnas smink som har animaliska produkter i sig, och då kändes det inte så värst lockande.

Men nu är jag ju mer påläst, vet vilka märken som är "rena", och att jag numera inte ser någon direkt anledning till att inte sminka mig, så varför inte liksom?

Så jag köpte lite smink häromdagen, basgrejer mest, som jag ska använda om jag går ut eller så, vet inte om jag orkar hålla på och sminka mig om jag bara ska jobba än.
Men min roomie, hon verkar ha fått för sig att jag aldrig har sminkat mig någonsin, och ville som "hjälpa" mig, fast jag sagt att jag kan själv helt utan problem.

Hon får för sig lite såna olika saker ibland, som att jag inte äter kött för att jag inte tycker om hur det smakar och att jag kom till Irland för att det var dåligt ställt i Sverige.

Haha liksom, jag emigrerade till Irland av alla ställen pga finanskrisen i Sverige. Vi kan väl alla ta oss en paus här för att se det roliga i detta.

Nåväl.

Nu så vill hon att jag ska sminka mig hela tiden, för att bli vacker. Och att vi måste gå ut, för att få uppmärksamhet från killar. För att vara vacker och få uppmärksamhet från killar är det viktigaste som finns. Ja, förutom att vara smal då, hon klagar jämt på att hon är så tjock fast hon är smal som en sticka.

Smal, vacker, uppmärksammad av det motsatta könet. Som helst ska vara snygg själv, vara rik och ha en bra bil.

Jisses, vart har jag hamnat egentligen? 1952?

Jag får liksom påminna henne hela tiden om att sånt inte är viktigt för mig, och att jag även hade ett liv innan jag kom hit, som hon verkar förbise. Kanske för att hon själv kom hit direkt efter att hon tagit studenten och levt och jobbat på cafét sen dess, sju år i år blir det, och jag själv under samma tid gjort lumpen, jobbat med lite olika saker inom både försäljning, transport och på café, levt sambolivet, och bott i Frankrike.

Konstigt det där egentligen, hur pass olika bakgrund och värderingar vi har, vi kommer från två helt olika världar och nu bor vi under samma tak och kommer så bra överens om det mesta. Vi tänker lika om det mesta faktiskt, som att ingen av oss vill ha barn, vi tycker båda det är tråkigt att sitta inne på helgerna och vill helst gå ut och festa, och så blir vi som två helt andra personer när vi jobbar. Där är vi båda seriösa och inställda på arbetet, hemma så skämtar och skrattar vi och pratar om allt. Det var en rolig och positiv överraskning för oss båda då vi båda två oroade oss lite för att den andra skulle vara så tråkig och allvarlig hemma på fritiden med.

Sen om vi kollar på mina gamla vänner, dom jag umgicks med i min tonår, herregud. Vi är också i två helt olika världar.
Praktiskt taget alla lever familjeliv nu hemma i Sverige, med hus och barn. Och jag? Jag kan inte ens bestämma mig för vilket land jag ska bo i om ett år. Blir jag kvar här? Åker jag hem till Sverige?

Eller far jag någon annanstans kanske, vem vet? Allra minst jag.

Ja, inte vet jag, var bara något som slog mig precis nu faktiskt. Vart livet kan ta en, och vilka som man stöter på under tiden. Vad hade jag gjort nu, om jag valt en annan väg än den jag just tog? Vem hade jag varit då?

Tänk om jag aldrig lämnat Sverige i första hand, skulle även jag ha levt familjelivet just nu? Hade jag gillat det, och aldrig drömt mig bort till något annat? Gör mina gamla vänner det ibland?

Ser dom på mitt liv, på det jag skriver om, på bilderna från mitt liv och tänker: Tänk om jag valt samma väg som hon? Har aldrig dom haft en sån dröm att prova på livet någon annanstans i världen, eller är det bara jag?

Eller är det bara så att dom inte vågade ta steget? Lika som jag inte vågade ta steget att flytta tillbaka?

För jag tror, att det var lite därför jag valde att stanna här, istället för att åka hem och stanna i Sverige i januari, som det var tänkt. Kan ha varit lite rädsla, det var faktiskt en svindlande tanke för mig då i december då planerna för hemflytt blev verklighet. Det som många säkert skulle kännas som längtan efter att återgå till det gamla invanda blev för mig skrämmande.

Det här livet är ju den invanda för mig, Sverige känns så långt bort, ett annat liv, en annan Jenny. Inte den jag är nu, här.

Skulle jag åter bli den jag var då, eller skulle jag kunna fortsätta vara den jag är nu?

Ingen av oss kan ju veta säkert vart våra olika val kan ta oss, ingen av oss kan veta säkert vilket av alla val som tog oss dit vi är nu, ingen kan med säkerhet veta ifall det var rätt val man tog. Huvudsaken är väl att man trivs med vart man är just nu i denna stund, och ifall man inte mot förmodan gör det, vet hur och vad man ska ändra för att komma på rätt köl.

Jag antar att vi alla gör vårt bästa med det vi har blivit givna här i livet. Om inte, gör någonting åt det. Ta ett nytt val, i rätt riktning den här gången.