Bitter?

Vad har hänt sen sist nudå?
Ja, idag iaf så var jag upp till S-vall för rekryteringsmässa med olika fjällanläggningar. Trodde ju att det skulle vara lite större, lite mer info och fler platser, men det var bara 4 olika. Och var bara en som man kunde lämna intresseanmälan på plats till, alla andra sa bara:gå in på våran hemsida och sök jobben.

Men varför i hela fridens dar har man en rekryteringsmässa för, då man ändå inte rekryterar någon?!

Så var där en halvtimme, sen kändes det som att jag var klar. Så var klar kvart i två. Bussen hem gick fyra. Seegt.

Men ja, nu var det gjort iaf, fick iaf prata lite med dom och lämnade CVt, så ska söka jobben sen imorrn på hemsidorna.

I onsdags så var jag ut med flickorna mina, envisades med att jag skulle hem tidigare, eftersom jag skulle på mässan idag, ville inte direkt komma bakfull och jävlig eller kräkas i bussen eller något annat tok.

Hur tror ni att det gick då?
Svar: Åt helvete. Var ute och snurra till tre på morgonen innan jag trilla i sängen.

Men drack inte så mycket ändå, och flickorna hamna på efterfest till sex på morgonen så jag kom ju lindrigt undan ändå.

Men ja, igår på dagen så fick jag en del gjort också, umgicks med my darling och lillan hennes nästan hela dagen, gick på stan, satt hos syster och fika och så...Sen var jag på arbetsförmedlingen också, för att upprätta en ny handlingsplan.

Men jag står oförstående till denna förmedling för det mesta. Är det inte meningen att dom ska förmedla jobb till folk? Och att hjälpa dom som inte får jobb med vad dom ska förändra?
Och jag har inte fått nån slags hjälp alls från dom, utan då jag visat upp mina ansökningshandlingar så säger dom bara: Näe, det ser inte riktigt bra ut.
Men inte fan får man nån hjälp med hur man ska skriva! Nehejdu, inte ett piss...

Så nu ska jag få träffa en coach. En Jobbcoach. Hon ska hjälpa mig med allt det där, så att vi får lite ordning på grejerna så att jag kanske kan få nåt vettigt jobb inom en snar framtid.

Så vi får väl se hur det går för Jenny att bli coachad i nånting, faktiskt första gången för mig.


Mina vänner har, den senaste veckan, upptäckt att jag har varit väldigt bitter och negativ jämt. Jag tycker det låter lite knepigt. Jag? Bitter? Nänänä, jag är int' bitter...

Men det kanske man är, efter 5 månaders semester vid varma, sköna medelhavet, och sen kommer hem till ett kallt regnigt Sverige där killen flyttar ut och lämnar mig ensam med alla räkningar som jag knappt kan betala eftersom jag är arbetslös och det typ, enda jag gjort den här månaden hemma är att festa festa festa.

Allt för att dränka sorgerna? You tell me...

Men jag vet att jag inte gillar att gå hemma för länge utan något vettigt att göra, och en hel månad är det längsta som jag gått såhär, utan någon speciellt att göra, inte behövt, inte saknad, ingenting.

Näe, jag vet inte, bitterheten tar över ibland....

Men nu ska jag sova lite, imorrn har jag fullt upp igen.